Waterboardingfrågan blir bara mer och mer absurd, när Director of National Intelligence Mike McConnell säger att det både är och inte är tortyr. Det beror på vem som torteras; McConnell själv eller någon annan? Det här börjar bli parodi på sig självt. Vad är det som egentligen krävs för att det ska ges ett rakt besked i den här frågan? Man kanske kan tortera fram ett svar?

Om någon undrar varför jag har svårt att ta någon republikansk kandidat på allvar så kan man ta sig en till på Fox News debatt (eller vänta till min genomgång av Elefanterna i veckan), där frågan om den senaste incidenten i Hormuzsundet kom upp. Ett antal iranska småbåtar ska enligt tidiga uppgifter ha hotat att spränga amerikanska militärskepp. Sen visade det sig att det förmodligen inte skett. Jag är trött; leta upp En NyhetsKälla om du vill veta mer detaljerat. Hur som helst blev den One-Liner-VM 2008:

Fred Thompson: ”one more step and they would have been introduced to those virgins that they’re looking forward to seeing”

Mike Huckabee: ”I think we need to make it very clear, not just to the Iranians, but to anybody, that if you think you’re going to engage the United States military, be prepared not simply to have a battle. Be prepared, first, to put your sights on the American vessel. And then be prepared that the next things you see will be the gates of Hell, because that is exactly what you will see after that”

John McCain: ”don’t think that this wasn’t a serious situation of the utmost seriousness in one of the most important waterways in the world”

Rudy Giuliani: ”I think an incident like this reminds us that we shouldn’t be lulled into some false sense of confidence about Iran”

Suck. Ron Paul försökte ”put this in perspective” och påpekade att ”They could take care of those speedboats in about five seconds. And here we’re ready to start World War III over this?” Han beklagade sig över att man verkar leta efter ursäkter att starta krig med Iran. Romney anklagade honom för att läsa för många av Ahmadinejads pressreleaser.  Ha-jävla-ha, fitt-Mitt.

Det var något annat också, men fuck it. Nu ska jag röka några gram Blueberry och har ett Star Wars-maraton.

Han var Kerrys vicepresidentkandidat 2004, men då mest i egenskap av någorlunda karismatisk och kameravänlig, som kompensation för den långdraget malande Kerrys grårynkiga uppenbarelse. Nu har Obama klivit upp på den stora scenen, och visar sig vara ack så mycket mer inspirerande än Edwards.

Man kan fråga sig hur mycket Obama tjänar på detta, innan man inser att det är en ganska dum fråga. Kerry är ett tungt namn inom partiet, vilket är precis vad Obama behöver när en av de största delarna av hans bas är bland de oberoende väljarna. Dessutom är Kerry lite som en rysk författare typ Tolstoj eller Dostojevitsk (stavade jag det där rätt?) – långrandig och tradig vid direkt exponering, men man ser onekligen bra ut med den i handen.

Edit: F.d. presidentkandidaten, skäggtjockisen, internetuppfinnaren och numera nobelprisvinnande miljöaktivisten Al Gore har inte ställt sig bakom någon än. Den som får hans stöd… ay ay ay.

http://blogs.abcnews.com/thenumbers/2008/01/new-hampshires.html

http://presscue.com/node/38034

http://benmoseley.blogspot.com/2008/01/do-nh-primary-statistics-show-election.htmlNä nä, det är väl förmodligen orelaterat. Men nog känner man sig lite ball när det gick upp röda flagg i bakhuvudet redan innan.

Det ringer stora röda varningsklockor/lampor hos mig, och det är inte bara för att jag koksat upp min puls till 190.

Valsedlar och hanteringen av dessa är alltid grund för paranoia; speciellt i USA, speciellt efter Floridadebaklet 2000. Att så många engagerar sig i demokraternas nominering borde vara något för dem att skryta om, så varför kommer en anonym myndighetsföreträdare och levererar nyheterna? Hur många extra valsedlar rör det sig om? Hur är de utformade? Vilken myndighet tillhör den anonyme företrädaren?

Just valsedlar öppnar upp för så många old switcheroos att det är löjligt. Just nu är jag för disträ – och har för lite information tack vare latarsle-TT som levererar nyheten – för att ha ett hum om vilken det rör sig om, men låt oss skissa lite… Någonting är manipulerat med dessa valsedlar. Mörk Bakgrundsfigur sätter ihop ett dokument som visar att många fler än vad man först beräknat har för avsikt att rösta. MB skickar därför fram dessa manipulerade röstsedlar i stora lådor, stora lådor som ingen bemödar sig ställa längst bak eftersom hey, stora lådor. Nu har man alltså lagt lådor av manipulerade röstsedlar före i turordningen. När det här är över kommer det ligga kvar lådor av helt korrekta valsedlar som inte kommit till användning, som ersatts av manipulerade röstsedlar, och valet manipulerat.

Det här har vi inte hört det sista om. Eller så har vi just det.

Hillary började grina när någon frågade henne hur hon höll sig så ”upbeat”. Irony… media delar sig rakt längs med partitillhörigheterna; vänstern ser bevis på att hon inte alls är kall och beräknande utan en människa med känslor som alla oss andra, högern ser henne som kall och beräknande som fejkar gråt för att framstå som en människa med känslor som alla oss andra.

Min egen teori anknyter till den händelse till vilken alla direkt associerar; när Edmund Muskie bröt ihop och därmed torskade sin dittills säkrade nominering till demokratisk presidentkandidat. Enligt Hunter Thompsons Fear & Loathing: on the Campaign Trail ’72 var Muskies sammanbrott åtminstone indirekt till följd av långvarigt ibogainbruk. Så vad är det då Hillary får insmugglat i kampanjbussen i någon assistents kalsonger?

Att döma av hennes blick och det faktum att hon pratar som Tommy Chong ville jag först instinktivt gissa på en gammal hederlig indica – vilket även skulle förklara varför hon sitter ner. Men så kom jag att tänka på senast Hillary visade någon form av mänskliga känslor, nämligen när hon hoppade på smilfinken Edwards i en debatt. Vad det rör sig om, mina damer och herrar, är ett klassiskt fall av husfrualkoholism. Först lackar hon ur på den där fyrahundradollarsfrisyrens lösa snack och inleder sitt motargument med en halvpackat vokaliserad rivstartssladd av klassisk modell, när tungan känns som en lite för tung bakvagn på en hemi-Cuda. Sen sitter hon och blir fyllesentimental när någon omedvetet kittlar en av hennes inre demoner under fötterna med en fråga om hennes sunny disposition. Gissar på en whiskeyplunta i handväskan.

Borde kanske kolla upp lite närmare vad de olika aspiranterna går på. Obamas ungdom färgades ju både grön och vit. Edwards ser ju ut som en klassisk ”fuck yeah”-kokainist. Och vilket oheligt hopkok håller McCains halvt mumifierade arsle vertikalt?

I torsdag, sent på natten, satt jag och en flaska rom och kollade på CNN:s bevakning av nomineringsvalen i Iowa. Jag kommer inte ihåg händelseförloppet tillräckligt för att återge det nu, men jag kan berätta att när Wolf Blitzers Skägg utropade Barack Obama till segrare stod jag upp i soffan och med t-shirten snurrande över huvudet och romen utspilld i taket. Jag kände glädje, jag kände engagemang, jag kände motivation. När jag vaknade dagen efter kände jag mest illamående, men också att ”fan, det kanske är dags att ge bloggandet ett till försök, hade jag inte ett bra namn på en blogg om amerikansk politik, herregud vad jag behöver en alvedon”, etc. Sen var det ju helg med allt vad det innebär… men nu är måndagen här, med en ny vecka och en ny blogg att planera, redigera, uppdatera, och om några veckor negligera.

Men tills dess kommer jag nog ha rätt kul. Kanske kommer någon t.o.m. läsa den.