Hillary började grina när någon frågade henne hur hon höll sig så “upbeat”. Irony… media delar sig rakt längs med partitillhörigheterna; vänstern ser bevis på att hon inte alls är kall och beräknande utan en människa med känslor som alla oss andra, högern ser henne som kall och beräknande som fejkar gråt för att framstå som en människa med känslor som alla oss andra.

Min egen teori anknyter till den händelse till vilken alla direkt associerar; när Edmund Muskie bröt ihop och därmed torskade sin dittills säkrade nominering till demokratisk presidentkandidat. Enligt Hunter Thompsons Fear & Loathing: on the Campaign Trail ’72 var Muskies sammanbrott åtminstone indirekt till följd av långvarigt ibogainbruk. Så vad är det då Hillary får insmugglat i kampanjbussen i någon assistents kalsonger?

Att döma av hennes blick och det faktum att hon pratar som Tommy Chong ville jag först instinktivt gissa på en gammal hederlig indica – vilket även skulle förklara varför hon sitter ner. Men så kom jag att tänka på senast Hillary visade någon form av mänskliga känslor, nämligen när hon hoppade på smilfinken Edwards i en debatt. Vad det rör sig om, mina damer och herrar, är ett klassiskt fall av husfrualkoholism. Först lackar hon ur på den där fyrahundradollarsfrisyrens lösa snack och inleder sitt motargument med en halvpackat vokaliserad rivstartssladd av klassisk modell, när tungan känns som en lite för tung bakvagn på en hemi-Cuda. Sen sitter hon och blir fyllesentimental när någon omedvetet kittlar en av hennes inre demoner under fötterna med en fråga om hennes sunny disposition. Gissar på en whiskeyplunta i handväskan.

Borde kanske kolla upp lite närmare vad de olika aspiranterna går på. Obamas ungdom färgades ju både grön och vit. Edwards ser ju ut som en klassisk “fuck yeah”-kokainist. Och vilket oheligt hopkok håller McCains halvt mumifierade arsle vertikalt?